Klok?

Har jag gjort allting fel? Allt, helt och hållet? Har jag till slut sagt så mycket att jag blivit vad jag talat om? Jag har lekt, jag har lekt så länge. Och i min lek trodde jag mig tala sanning. Jag trodde att jag ansträngde mig för att vara ärlig, för att så rättvist som möjligt ge uttryck för mina faktiska tankar och känslor. Men det var förstås lögn alltihopa; bara ännu ett persona.

Den som inte kan göra något rätt här i världen, den som inte passat in i någon av livets verkligt mänskliga roller, har till slut ingenstans att vända sig. Det var i detta vakuum filosofin först såg sitt ljus. Dess kyrka byggdes som fristad för dessa irrande själar. Under historien har dock bara ett lyckosamt fåtal hittat dit, medan det stora flertalet helt enkelt gått under. Det har samtidigt alltid funnits fruktansvärda krafter och rörelser som attraherat vilsna människor. Och vart man till sist hamnat, det har faktiskt helt och hållet avgjorts av slump och tillfällighet. Jag har på så sätt haft en oerhörd tur - för jag snubblade över filosofin. Med den insikt jag fått är jag åtminstone ingen fara för någon annan än mig själv.

Jag trodde att jag skulle kunna bära filosofens kläder. Eller, jag drömde åtminstone. Bitvis lurade jag andra, bitvis lurade jag mig själv. Men till sist är jag för ärlig, även för detta. Denna motstridiga önskan att vilja bli påkommen, mitt i all sin uselhet. Och sedan: paniken när man inser att det faktiskt håller på att hända. Det kanske redan har hänt? Om jag inte ens är filosof... ja, vad finns då kvar att vara? När spegeln är sönderslagen, vad finns kvar för skärvorna att spegla?

Jag trodde i min fåfänga att det fanns verkliga egenskaper inom mig, som jag helt enkelt kunde välja att vara, och att världen skulle följa. Om jag var ärlig och älskande, så skulle världen också möta mig sådan. Ja, jag ansträngde mig för att vara just så naiv. Men inte heller dessa ting är något vi själva rår över. "Ärlighet", "kärlek", "vänskap", såsom människan faktiskt använder dem... är namn på konstruktioner. På situationer och strukturer, som kräver att alla inblandade spelar sina roller enligt det outtalade spelets regler. Försök vara verkligt ärlig, och ingen kommer att förstå vad du säger. Försök älska, så som det faktiskt sker inom dig, och du kommer att bli hatad. Försök visa upp dig själv, så som du verkligen är... och du kommer att göra världen besviken.

På det stora hela tror jag att människan är fruktansvärt förlorad. Det finns sådana ramar för vårt medvetande, sådana strukturer för vårt tänkande. Sådana nedärvda och intränade mönster för våra känslor. Och även om vi kunde överblicka allt detta (något vi inte kan), så skulle det inte hjälpa oss - för vi är fortfarande mtt i det. Det är idag lätt att peka ut "kapitalismen" som problemet, som sjukdomen alla våra andra bekymmer bara är symptom av. Men den trista sanningen är tyvärr att kapitalismen själv bara är ett symptom. Det fanns en värld innan kapitalismen, och det kommer finnas en värld efter kapitalismen. Och sjukdomen har likaså alltid varit, och kommer likaså att bestå. För evigt?

Du kärleksfulla värld... är du bara en dröm? Ska jag sluta drömma om dig? Ska jag vakna? Bli verklig, hård, drömlös? Anpassa mig till den här världen, till de här människorna? Till DERAS kärlek? Till DERAS ärlighet? Är detta det enda jag kan göra? Vore detta rent av det bästa om kunde hända mig? Vore det en välsignelse jag aldrig tidigare upplevt? Skulle jag till slut, om jag tvingade mig till det... uppskatta DETTA?

Eller, vore ett sådant uppvaknande mitt slutgiltiga fall? Vore det kanske det värsta jag över huvud taget kunde göra? Mot mig själv? Mot världen? Är mitt enda hopp tvärtom att hålla fast vid drömmen - oavsett hur patetisk och oduglig det gör mig här och nu? Rymmer jag något stort och vackert, i denna söndriga människoskepnad? Eller är jag precis vad jag ser ut att vara?

Hur har jag blivit så sanslöst svag? Hur vänder man ifrån detta usla tillstånd? Varför ska jag känna mig som ett skrämt djur, skälvandes i hela sin existens, inför förändring, inför kaos - inför livet? Det spelar ingen roll hur mycket jag vet; det gör nästan allting bara värre. Jag ser precis vad som sker, förstår hur det utvecklats och kommit till stånd, förstår vad som komma skall. Ja, jag ser verkligen framtiden. Men det gör rent ingen jävla skillnad. Hur mycket kunskap vi än samlar på oss, så är vi i slutändan helt och hållet värnlösa mot livet. Vi kan inte förhindra vad som sker, kan inte förhindra vad livet vill göra emot oss. Vi kan som bäst vända vår blick. Ännu en stund slippa se det ohyggliga, ännu en stund le, andas, känna solen mot vår panna, känna "här" och "nu" och "ingen fara". Finns någon mening, så finns det i just denna föreställning; någon annanstans kan det nämligen inte finnas. Vi ÄR dröm, hopp och längtan. Att vilja genomskåda människan, det är en vilja som inte vet sitt eget bästa, en vilja som förr eller senare upplöser sig själv. En vilja till intet.

Jag VET ju precis allt om detta "enten - eller", eller åtminstone allt jag kunnat lära mig. Man kunde fråga sig om jag någonsin studerat något annat. Det spelar dock ingen som helst roll. När känslorna väl sätter in så är förnuftet en klen tröst. Det spelar ingen roll hur intressant jag kan tycka att hela denna mänskliga belägenhet egentligen är, hur mycket jag tycker om att betrakta människan på håll. Jag finner Bergmans karaktärer så oerhört vackra och fascinerande, kan till och med önska att jag själv fick vara som dem; lika obönhörligt existentiella. Men när jag väl är där, när jag faktiskt känner dessa kval... då är det inte längre till behag.

Varför måste vi skada varandra? Finns det verkligen någon lösning? Är våra känslor verkligen inkommensurabla? Och i så fall: varför är världen beskaffad på detat sätt? Och vad jag än kan förstå förnuftigt, att även smärtan, mörkret, rädslan, ensamheten, är viktiga och värdefulla ting, nödvändiga för att vi ska kunna växa... så är det mig ändå likgiltigt när det väl kommer till kritan. Hur mycket jag än vet att kniven måste skära, att elden måste bränna, så ryggar jag tillbaka. Hur fantastiskt bortskämd får man egentligen vara? Jag klarar helt enkelt inte av något ont. Ja, allt det onda som går att skaka av sig, som går att tänka bort, som jag kan omformulera med mitt intellekt tills det inte längre ser så ont ut - det är förstås inget problem. Men det onda som inte går att bortse ifrån, det som sätter sig i magen och bröstet och verkligen GÖR ONT... Det som hör till varje människas liv, som vid sidan av det goda är det mest naturliga och ofrånkomliga som över huvud taget existerar för oss... Detta står jag alltså skräckslagen inför.

Allt det lilla, allt det ordnade, allt det trygga... Hur lätt är det inte att förnöjt sjunka in i denna drömtillvaro? Är inte detta också precis vad de flesta av oss önskar? Men samtidigt: hur lätt är det inte att drabbas av panik - just av all denna ordning? Hur går det för den som aldrig riktigt blir bekväm i bekvämligheten? Är det tvivlaren det är fel på - eller är det fel på själva tryggheten? Jag drömmer om lösningar, om det bästa av båda världar. Om en gemenskap av människor där man kände sig inbegripen, accepterad, älskad. Men där det samtidigt fanns total respekt för varje människas egna känsla och vilja. Där det inte fanns någon anledning att försöka kontrollera någon annan människa, ingen anledning att exkludera, utan all anledning att inkludera. Frågan är, om vi MÅSTE vara såhär rädda? Om jag träffade människor som drömde detsamma som mig... skulle paradiset plötsligt öppna sig? Eller skulle vi måsta upptäcka, att inte heller vi var förmögna? Skulle kanske även denna dröm visa sig bli en mardröm, på något för mig nu otänkbart sätt?

Jag vill inte ha en förljugen tillvaro, baserad på rädslor vi vägrar hantera. Jag vill ha den totala ärligheten. Men samtidigt vill jag inte vara såhär orolig i min själ. Frågan är om oron någonsin kan stillas annat än av en lögn. Frågan är om den kalla, hårda sanningen är något som någonsin kan värma oss.

Jag måste på nytt förälska mig. I orden. I det enda jag över huvud taget känner att jag KAN göra i denna värld. Jag måste sluta känna mig ensam, och intala mig att så länge jag skriver, så existerar jag också. Jag måste på nytt förälska mig i Platon, Bergman, Nietzsche, Kurosawa, Miyazaki. Och den kärleken måste vara självtillräcklig. Den får inte bero av andra människor - för de har jag inga. Min läsning av Platon måste vara kärlek i sig själv, helt oavsett om jag har någon att diskutera Platon med eller inte - för det har jag inte. Jag måste älska BOKEN. Och i det att jag inte kan låta bli att ge uttryck för denna kärlek, så måste jag älska ORDEN.

Så småningom så måste jag förstås lära mig att älska människorna. Och inte i det distanserade, från himlen nedblickandes, perspektiv jag intar här i mitt elfenbenstorn. Nej, jag måste på något sätt ta mig ut i världen och älska de FAKTISKA människorna som finns där. Jag måste interagera med dem, och på riktigt faktiskt intressera mig för vilka de är och vad deras projekt är. Detta är nu långt borta. Jag har så länge varit så ointresserad - av själva levandet. Men tids nog, och med övning. Så länge jag faktiskt har ändrat min attityd, så kommer resten av livet snart att följa.

Jag måste ta de saker jag någon gång lärt mig älska, och verkligen hålla hårt i dem. De ting man älskar är i något avseende så oförstörbara (jämfört med människorna, och ens relationer till dem). Kan man på riktigt älska ting, så är man lyckligt lottad. Detta måste jag öva mig i. Och jag måste hitta nya ting att älska. Detta måste jag öva mig i. Och, så småningom, så måste jag hitta människor att älska. Detta är vad allt övning i slutändan har som mål. Att öppna sig för världen, och för människorna. Att öppna sig för livet, och för kärlek.

Jag ska inte falla samman i min ensamhet, så som jag så ofta förskräckt föreställer mig att det ska ske. Jag ska inte duka under för den här kylan, den som får hela min kropp att skaka och som aldrig går ur. Jag ska tvinga mig själv att se fulländad mening i mitt liv, precis så som det har fallit ut. I mig själv, precis så som jag fallit ut. I mina ord, precis så som de faller ut. Jag ska ta det jag läser, det jag skriver, det jag pratar om och gör med andra människor, på fullaste allvar. Istället för att ha blicken sådär ofokuserat i fjärran, och se igenom världen framför mig, så ska jag fokuera på det som finns här och nu. Jag ska ta hand om mig själv; min kropp, mitt intellekt, och min känsla. Och jag ska ta hand om och hjälpa de människor jag kan. Och jag ska se allt detta som MENINGSFULLT.

Och när jag tvivlar, när jag inte kan hejda skakningarna, när jag måste erkänna mig egen svaghet... då ska jag SKRIVA. Och jag ska se det som meningsfullt att skriva just det jag känner för att skriva, oavsett vad någon annan vill säga. Jag ska föreställa mig mitt liv som en film, som en biografi av en stor filosof eller konstnär, och intala mig själv att mörkret och rädslan var en nödvändighet för att driva min utveckling framåt. Att vad jag än känner för stunden, så blir det bättre sen. Att jag kan uthärda, och att jag i uthärdandet blir starkare. Och när jag tivvlar även i DETTA? Ja, då ska jag skriva även om detta.

Så länge jag förmår mig själv att skriva, så kan ingen ta mitt liv ifrån mig. Så länge jag gör skrivandet till mitt liv, så finns det mening i min tillvaro. Detta är vad jag måste övertyga mig själv om, och aldrig glömma. Detta var MENINGEN. Detta var PRECIS VAD JAG VILLE.

Vad gör vi av vår livsrädsla? Den som genomsyrar allt vi gör, den som ligger till grund för i stort sett alla våra övriga motivationer; och detta vare sig vi är medvetna om det eller inte. Åtminstone de känslotillstånd vi normalt betraktar som ”negativa” är lätta att härleda till någon slags rädsla, och från de små och specifika rädslorna går det alltid att härleda den stora och generella rädslan. Men hur är det egentligen med de positiva företeelserna i våra liv? Jag vill här inte motsäga att kärlek, glädje, vänskap verkligen kan vara sprungna ur något vackrare. Jag vill däremot poängtera hur rädslan även i dessa fall ofta får en avgörande roll, och hur vi tyvärr ofta vill lura oss själva att vi är lyckligare än vad vi i själva verket är. Vem har inte sett en kärlek förvridas i avund, svartsjuka, besatthet – eller i total självförnekelse och undergivenhet? Vem känner inte igen de vänskapsrelationer som i själva verket förlitar sig på människans slentrian och rädsla för förändring? Och jag vet åtminstone att jag själv skrattat många falska skratt, i försök att dölja mina egentliga känslor. Inte bara för andra, utan även för mig själv. Ja, kanske till och med i allra första hand för mig själv.

 

Poängen? Vi är rädda. Vi är rädda för allt, för inget; för livet självt. Vi är rädda, även när vi inte vill tro att vi är det. Vi är rädda framförallt för detta ”att vara rädda”, för någonstans förstår vi vilket outsinligt mörker det skulle innebära. Och det är just eftersom vi är så rädda för att vara rädda som vi hellre bedrar oss själva än erkänner en sådan nattsvart svaghet. Och även DENNA tendens inom oss är förstås något vi räds. Vi ljuger och maskerar – men inte ens i detta kan vi vara ärliga. I ett försök att undkomma vetskapen om hela den brokiga mängd av lögner vi nyttjar så avkrävs vi slutligen den stora lögnen; den säck i vilken vi kan stoppa alla andra säckar, för att sedan slippa se dem. Livsrädslan föder fram livslögnen.

 

Kan vi stiga ur denna utveckling? I så fall: hur? Även i det att skriva dessa ord, även i det att ställa dessa frågor, är ju min rädsla helt påtagligt närvarande. Gör jag rätt i att visa mig så svag som jag är? Borde jag ljuga istället? Eller är det i själva verket just detta som är min lögn, som gör mitt liv hanterbart? Vad händer om jag förstås för vad jag faktiskt är? Men också: vad händer om något av alla de oändligt möjliga missförstånden inträffar? Orkar jag verkligen med att misslyckas? Eller, är det tvärtom att lyckas som jag inte orkar med? Saboterar jag medvetet för mig själv genom att tala om mina rädslor, mitt tvivel? Eller är kanske detta precis den rädsla jag tränar mig att övervinna? I det inre livet för jag en ständig kamp, men det är aldrig självklart på vilken sida jag själv står. Ibland tänker jag att jag är på rätt väg när jag kan tala om mitt tvivel, trots den frustration och avsky det kan uppväcka hos min omgivning. I nästa stund tänker jag att det starka tvärtom vore att sluta tala; att alla dessa ord bara är dåliga undanflykter för en rädsla att ta tag i mitt liv, och att mina ord endast tjänar till att dra ner andra i samma träsk.

 

Till råga på allt så är det i slutändan inte något allomfattande framsteg om man själv förstod sig på och lärde sig hantera sina rädslor. För ens liv är så ofrånkomligt sammanblandat med de andra människorna, att kan man inte samtidigt hjälpa dem kommer rädslan lika ofrånkomligt att fortsätta definiera en. Ja, det kan faktiskt verka helt och hållet omöjligt att själv vara stark, modig, hoppfull och ärlig – om inte alla andra också var det. Samtidigt: om man enbart kunde vara modig när man visste att inget kunde gå fel... då var det väl över huvud taget inte längre tal om ”mod”? Om man kunde uppvisa styrka enbart när det inte behövdes, om man tillät sig hoppas enbart när målet var utlovat, om man talade sanning enbart när man visste att det togs emot med öppna armar...?

 

Rädslan, motståndet, är kanske rent av en nödvändighet för att det vi värdesätter i livet ska ha det värde det faktiskt har. Är den därmed här för att stanna? I så fall: vad hoppas vi då kunna vinna i vår kamp emot den? Kanske är allt del i människans eviga strävan, där vi aldrig når fram utan istället måste lära oss se meningsfullheten i strävandet självt. Men det måste väl hur som helst finnas mer eller mindre meningsfulla sätt att bedriva denna aktivitet? Är DETTA vad jag borde göra? Och gör jag det i så fall på rätt sätt? Även inför mitt skrivande tvivlar jag. Även inför dessa mina ord och tankar räds jag. Kanske är detta precis som det ska vara?

Jag har blivit så otroligt trött. Det är detta eviga kämpande; jag ser inte längre dess syfte och mening. Om det var världen, eller livet självt, som vi kämpade med så vore det förstås en sak. Då vore det enkelt att uppbåda kraft. Ja, då kunde vi ju också hjälpa varandra. Men när vi synar vår tillvaros mönster i fogarna slår en oemotståndlig skräck emot oss. De hinder vi ständigt ställs inför består av andra människor. Och det är dessa vi ständigt ska förmå oss att kämpa mot - de andra människorna.

Det är förstås inte något vi får erkänna. Inte för de andra, inte för oss själva. Det stora flertalet av oss går väl runt på just denna typ av illusioner; att de relationer vi har faktiskt präglas av kärlek. Och visst präglas de av kärlek - men inte till vår nästa. Till viss del, för all del. Men av alla våra kärlekar är ändå alltid vår självkärlek den högsta. Med denna som mål är vi beredda att offra vad som helst. Och vi spinner sedan ihop de motivationer och drivkrafter som krävs. För att ursäkta och förklara. Lycka - det är illusionen om vår egen, och andras, altruism.

Det finns inga garantier för att du ska bli älskad. Inför mötet med en annan människa virvlar redan frågorna: vad har du att erbjuda? Vilka är dina kvaliteter? Vad vinner jag på att känna dig? Om du bekräftar mig, så bekräftar jag dig. Men om du inte följer i dansen, oavsett om du stretar medvetet eller bara trampar fel av klumpighet, så börjar snart tålamodet tryta. Vem anpassar sig till den andres spel? Vem sätter upp hindren, och vem får hoppa?

Det är sådana skitiga pinsamheter som vilar under ytan på vår till synes så välfungerande vardag. Varje konversation - en liten maktkamp. Vem var fyndigast? Vem hade de intressantaste inläggen? Vem var mest förstående, vem var bäst på att lyssna? Vem fick ta plats? Vem fick hålla i rodret? Vem var lite för provokativ, och vem var inte tillräckligt spännande? I de allra flesta fall är matchen helt ointressant; allt är redan uppgjort på förhand. De fungerande relationerna är de där vi kompromissat oss fram till vem som får vinna vad, och därefter stelnat. Att utveckla våra relationer - något sådant ligger aldrig i vårt intresse. Vi vill förstås mer, för egen del. Men vi förstår samtidigt att vågskålarnas jämvikt inte får brytas. De svagare flyr vi. De är visserligen lätta att dominera, men ger därmed heller ingen tillfredsställelse. De starkare flyr vi likaså; för vi orkar inte med att själva domineras. Balansens dödläge är likaså otillfredsställande. Men det är åtminstone något vi kan uthärda.

Vi vill så gärna tro att vi kan älska, och bli älskade. Men allt kan när som helst tas ifrån oss. Och denna insikt rimmar illa med kärlekens löften om evighet. Du tror att du älskar. Men några få ord, en handling här, en situation där... och allt kan vara förändrat. Vad hände med din kärlek? Upphörde den i samma stund som du började hata? Men hur kunde den känslan, den som kändes så orubblig, bara upphöra? Du tror att du är älskad. Och ur denna nod flödar hela ditt välmående. Men du kan när som helst kastas ned i en avgrund - inge längre älskad. Härligt så länge det varade. Men ingen som älskar kan på allvar erkänna dessa möjligheter. Kärleken MÅSTE vara oförstörbar. Detta är åtminstone vårt hopp; att något enda som vi är del i inte ska förgås. Det spelar ingen roll hur många gånger vi motbevisas. Hoppet finner ständigt nya vägar.

Älska mig, och jag ska älska dig tillbaka. Men skjut ner mig, och min kärlek ska förbytas i hat och avund. Visar inte detta om något hur självisk vår kärlek egentligen är? Jag gitter inte. Inte ens de små situationerna, de små samtalen, de mest vardagliga interaktionerna... Som om man i varje stund var tvungen att förtjäna de andras respekt. "Men jag accepterar dig, i all din knepighet!". Nej; du accepterar DENNA knepighet, för att du kanske finner den intressant eller utvecklande eller vad som helst. Jag har tusen och åter tusen andra knepigheter att byta till. Och ja, då var det väl mitt val som avgjorde? Så länge vi råkar välja precis så som vår omgivning vill att vi ska välja, så märker vi aldrig något problem. Om vi bara samtidigt kan förmå oss att tro att vi inte begränsar oss, att vi faktiskt väljer FRITT; då kan vi vara lyckliga.

Vi styr inte våra liv. Vi är så ofrånkomligt beroende av vår omgivnings bekräftelse att vi inte har något annat val än att anpassa oss. Men vi vill inte, kan inte, se oss själva som slavar under tillfälligheten. Därmed instiftades livslögnen.

Frågan är väl egentligen inte hur jag kunde falla så lågt. Utan: hur jag kunde falla så snabbt. Ja, för detta är en hållning jag kan se som rätt passande - ifall man redan har levt ut sitt liv. En gammal människas hållning. Tvivlet som uppstår när man tvingas reflektera över vad man gjort, vart det lett, och hur allt ska sluta. Men det mänskliga är ju just att ta allt detta EFTERÅT; vår tävlan gäller vem som prokrastinerar bäst. Man ska först ha haft sin uppväxt, sin ungdom, sitt arbetsföra liv. Sina förälskelser, sin "stora kärlek". Sina evighetslöften, svek, och uppbrott. Man ska ha haft sina årslånga projekt, sina utstakade karriärer, sina förhoppningsfulla drömmar. Man ska ha kämpat för att skapa sig ett liv - och man ska ha kämpat med detta hela sitt liv. Sedan, med åldern, kan man börja tvivla. Då först passar det sig. Eller: då först blir det ofrånkomligt. När livet redan är levt, då kan man fråga sig: vad är det egentligen jag gjort? Och på den frågan finns som bekant bara ett svar; vi har ingen jävla aning.

Den gamla människans uppgivenhet i en gammal kropp - det klär väl ändå, på något dystert sätt? Men för en yngre kropp måste den äldres uppgivenhet vara en motbjudande hållning att inta. "Du behöver inte kuta med ryggen - du är ju frisk!". Samtidigt: att leva i en illusion är inget vi normalt ser värde i. För de flesta fall är vi inte redo att säga att vi ska hålla illusionen vid liv så länge som möjligt, hellre än att inse den bistra verkligheten. Varför gör vi annorlunda när det gäller de stora illusionerna? Varför gör vi annorlunda när det gäller livet?

Det egna livet har förvisso ännu inte levts. Och däri ligger hela vårt hopp. Oavsett hur de andra människorna levt, oavsett historien, oavsett insikten om vår egen litenhet... vårt eget liv har ännu inte levts. Och kanske kan vi bli annorlunda. Kanske kan just MITT liv bli något annat. Och ingen kan säga något annat, för MITT liv har ännu ingen levt. Det är en desperat manöver, och kräver en dåres övertygelse. Men det är likväl där vi är.

Lustigt nog är det just den unges blick som är grumlad, medan den gamle ser skarpt. Och var sak har helt enkelt sin tid, i det mänskliga livet. Precis som spädbarnet ska kämpa med de enklaste kroppsliga rörelser, så ska vi sedan fortsätta kämpa med de enklaste sinnliga rörelser. Eller: "enkel" är, helt enkelt, relativt. Relativt oss vuxna är barnens bekymmer små och obetydliga. Och relativt filosofen är de flest mänskliga bekymmer små och obetydliga. Vid min ålder ska man ännu stapla fram, med grumlig blick. Navigera längs med grottväggens konturer. Man ska ännu kämpa, utan att veta varför. Man ska kämpa, helt enkelt därför att det är allt man gjort, och därför inte vet något annat. Först efter att ha kämpat, och kämpat, och kämpat... ska frågan gnista till liv. Och då är man redan gammal. Och då kvittar det; då är det ändå snart över.

Genom privilegiets glasögon kom jag att se tydligt. Lite för tydligt. Och framförallt: alldeles för tidigt. Men, nu är det ju som det är. Ett öga blir aldrig yngre. Inte heller en människa. Dessutom, så är det väl inte något större problem? Bara att acceptera vad man blivit, och leva därefter. Jag är väl bara bitter. För att jag själv är gammal, medan andra ännu är unga. För att jag aldrig riktigt varit i fas. För att jag bara inte vill acceptera mig själv som åldrande, förgänglig, och samtidigt: förslösande. För att så mycket varit bortkastat - för att jag ser detta, men ändå fortsätter i samma bana. För att jag, nu som då, lika lite kunnat ta tag i livet och säga: nu kör vi! För att jag alltid lägger mitt hopp på det framtida jaget; det som inte existerar, inte ens i framtiden.

Det liderliga är, att ungdomen aldrig försvinner. Känslan, hoppet, drömmen. Pirret i magen. Det obevekliga nuet, det magiska ögonblicket. Allt finns kvar. För jag minns hur det KÄNDES. Och minnena hånar det liv jag lever. "Varför? Varför har du förrått oss? Hur KUNDE du?". Ja, hur kan man förråda sig själv? Eller den större frågan: hur kan man låta bli?

Det enda vi inte får göra, det är att ge upp på livet i förväg. Det finns ännu tid. Och den tid som finns är ännu outforskad. Och kan vi leva, så är det i hoppet: att historien inte upprepar sig.

Det är helt otroligt. Hur lågt jag sjunkit. Hur mycket jag lagt åt sidan. Hur mycket av mig själv, och av det som får mitt liv att kännas roligt, som jag gett upp på. När man kopplar bort alla krav på realism och funderar över vad man egentligen skulle vilja göra - när man ger sin fantasi fria tyglar att visualisera en i sanning rolig situation. När man gör detta, och fortfarande inte kan föreställa sig något över huvud taget... ja, då måste man förstå att något är otroligt fel. Om man inte längre kan ha roligt, om man inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig något som känns roligt... vad blev livet då värt?

Evighetens pendel vandrar från ordning till kaos, och tillbaka igen. Inget läge är tillfredställande. Men att stanna, det vore detsamma som att stanna livet. Kanske är allt precis så menlöst och simpelt; vi kan inte bli nöjda. Vi bara fortsätter tro och hoppas, fortsätter kämpa. De små framstegen, det lilla livets triumfer, den njutning stunden kan ge; kanske är detta mycket riktigt allt. Samtidigt går en värdelösare insikt inte att finna. För om vi ska kunna ta våran kamp på allvar, om vi ska kunna lita till våra känslor när vi i stunden finner något att uppskatta, så måste vi göra oss blinda för förgängligheten. De som håller modet uppe, de som kämpar vidare... de är också de i sanning lyckliga. Inte för att de "förstått" vad livet handlar om, inte för att de "förstått" vad som är värdefullt. Direkt tvärtom. De lär sig aldrig. De lyfter aldrig blicken, och ser därmed aldrig vilken fruktlös kamp vi för. De behåller fokus på det som är nära, på det som stunden och känslan kräver utav dem. Dessa gudabenådade varelser... de som nöjde sig, som helt naturligt föll in i rollen att vara just "människa". De som aldrig försökte flyga högre.

Filosofin är gudarnas förbannelse, instiftad för de människor som inte visste sin plats. De som inte nöjde sig med vad det mänskliga vetandet hade att erbjuda. De som i sina patetiska fantasier började tro, att de själva kunde bli något i stil med en gud. Ja, hybris ligger väl i själva filosofins begrepp? Filosofen vill ha precis de svar som människan hela livet lärt sig att inte fråga efter. Filosofen vill förstå, och förändra, själva mänskligheten. Människan har alltid velat överskrida naturen och dess förlopp. Men filosofen vill överskrida även människan.

Vad är då det mest passande straffet för en sådan förseelse? Gudarnas ironi är förstås att beröva filosofen just dennes mänsklighet; det som hen ändå ville bli kvitt. Bara en kort blick in i solen räcker för att bränna bort den mänskliga synen, för evigt. Det går aldrig att återvända.

"Se, du fick precis det du ville! Du önskade den gudomliga insikten. Och nu, när du har den, förstår du inte längre hur du ska leva. Förstår du nu din mänsklighets gränser? Förstår du nu att inte söka efter det som inte var dig avsatt att finna?".

Om filosofen framstår som vilsen, förvirrad, inkompetent, kanske som en vansinnig, helt igenom misslyckad människa - så är det precis vad som är meningen. Endast så fyller filosofen en funktion. Filosofen måste vara avskyvärd. Filosofen måste bära sin brännmärkning, släpa sina förkolnade rester till vingar, synligt, så att alla kan se. Så att alla kan inse. Genom sitt miserabla exempel till liv signalerar filosofen:

VÄND OM

Vad lär vi av döden? Kan vi alls lära oss något? Två möjliga scenarion. Antingen: det finns inget att lära sig, utan vi bara tror, eller rättare sagt intalar oss själva, att vi lär oss något, för att helt enkelt hantera situationen. Eller: det finns verkligen något vi kunde lära, något som på riktigt kunde förändra våra liv och vår värld till det bättre - men som vi faktiskt aldrig lär oss. Antingen finns det inte ens någon möjlighet. Eller så finns en möjlighet, som vi likväl aldrig tar. Vilken av dessa bilder är mest nedslående? Bägge. Skillnaden gäller enbart vad vi vill förbanna: världen eller människan.

Jag tänker på min vän som dog häromåret. Eller, egentligen inte på honom, utan på oss andra; vi ännu levande. Hur annorlunda alla plötsligt förhöll sig. Hur alla plötsligt verkade förstå så mycket mer, så mycket tydligare. Vem han var, vad han betytt. Hur det plötsligt kunde vara ens högsta önskan att få träffa och prata med honom, om så bara en gång till. Säga sådant som aldrig blivit sagt; allt det där. En slags insikt, om hur värdefull vår tid faktiskt är. Om hur mycket vi förspiller. Om hur vi kunde tillvarata livet bättre. En väldigt vacker insikt. Hur mycket värre är det då inte att tvingas förstå, att den är dödfödd? I våra liv förblir den nämligen overksam.

Vi förstår plötsligt något. Om livet. Men denna insikt tycks tyvärr bygga på att det redan ska vara för sent. För vi erhåller den bara gentemot den som dött. Och vi verkar oförmögna att utvidga dess domän. Vi önskar att vi kunde träffa de döda, så att vi kunde få tillfälle att omsätta vår nyvunna insikt i handling. En ny chans, där vi skulle hoppa över alla småaktigheter och maktspel, slänga undan alla masker och förklädnader, och istället gå direkt på kärnan - den rena, oförfalskade kärleken till att vara i livet, tillsammans med varandra. Men, vi vet samtidigt dödens slutgiltighet. Det vi önskar, kan aldrig ske. Och så fortgår livet. Tills det att ännu en vän dör; då upprepar vi proceduren. Ska vi skratta eller gråta när vi bevittnar detta "människans skådespel"? Varför lär vi oss inte?

Varför förblir vi oförmögna att utsträcka vår insikt om livet - genom döden - till att gälla även de levande? Måste det vara först efter döden, det ultimata slutet, som vi kan förstå vad vi ville säga och göra? Varför kan vi inte göra allt det där, här och nu? Medan vi ännu lever? Detta äcklar mig oerhört inför tanken på min egen död: att andra helt plötsligt skulle önska att de fått träffa mig, tala med mig, intressera sig för vem jag var, säga hur mycket jag betydde för dem. Att de inte samtidigt skulle förstå hur värdelösa sådana önskningar är. Vill man en människa något, så måste det göras i livet. Har man under livet inte intresserat sig för en annan människa... ja, då är det sedan för sent. Vilka känslor eller drömmar man uppbådar, det bryr inte den döde, utan stillar enbart ens eget dåliga samvete. Inte med detta sagt att man inte ska sörja. Men vi måste erkänna att vi sörjer för vår egen skull. För de dödas skull KAN vi nämligen inte sörja; de finns ju inte längre.

Problemet är, som alltid, tiden. Vi förstår den inte. Vi tror, tvångsmässigt, att allt som är också alltid kommer att vara. Därmed kan vi skuta upp saker i evighet. Det som vi vill säga och göra, behöver inte sägas och göras just nu; det kommer senare, och kanske även bättre, tillfällen. Döden sätter stopp för allt detta trams, och gör tydligt vad vi hann och inte hann med. Men då är det också för sent. Varför rör sig våra perspektiv alltid mellan dessa ytterlägen? Varför har vi antingen all tid i världen, eller ingen tid alls? Vi förlägger våra viljor och drömmar till framtiden. Och i det förflutna ryms våra insikter; om allt vi skulle ha gjort annorlunda, om vi fick livet tillbaka. Men det finns bara en punkt i tiden i vilken vi faktiskt kan agera, och det är NU. Varför förblir vi oförmögna?

Människan behöver människor omkring sig. Vi behöver prata, och se andra människor lyssna. Vi behöver höra andra människor tala till oss. Vi behöver känna att vi ingår i en fysisk samvaro med andra mänskliga varelser. Om så bara att sitta bredvid någon, varigenom vi är medvetna om den andras kropp i relation till vår. Eller bara stöta i varandra av misstag, i en folksamling. Eller bara hälsa, bli hälsad, med en kram. Eller bara skämtsamt knuffa och bråka med varandra. Vi behöver mänsklig kontakt. Men inte av någon speciellt mänsklig anledning. Inte för att vi måste tala om särskilt betydelsefulla saker, eller bygga särskilt betydelsefulla relationer. Utan helt enkelt för att något i vår fysiologi får oss att fungera på detta sätt. Vi blir glada av att vara i närheten av andra människor; själva ljudet av deras röster stimulerar vår glädjenerv. Och sitter man ensam, timme efter timme, dag efter dag, år efter år... så blir man djupt olycklig. När man håller sig med cirkusdjur är det viktigt att ha åtminstone två av varje art, just av denna anledning. Djuren blir kanske alltid knäppa av att sitta inspärrade. Men de blir helknäppa först när de sitter inspärrade ensamma. De har ett socialt behov, det sitter inte i någon mänsklig själ eller mänskligt medvetande, utan i själva kroppen. Likadant med människan.

Jag minns mitt senaste tandläkarbesök, för kanske ett eller två år sedan. En helt klinisk situation. Men jag var så lycklig efteråt, fast jag visste inte riktigt varför. Den patetiska anledningen var förstås den - att en annan människa haft händerna i min mun. Så utsvulten kan människan vara. Så mycket mer basala kriterier är det som bestämmer vårt välmående. Vad finns att rationalisera? Vi tänker så mycket om vårt sociala liv, om vår vänskap, om vår kärlek. Men det är som om vi med tänkandet aldrig kan träffa rätt. Sanningen är något mycket enklare; något som måste förbli oartikulerat. Sätter man två sexuellt kompatibla människor på en öde ö så är det väl egentligen bara en tidsfråga innan de ligger med varann. Och två människor som umgås under längre tid BLIR aldrig vänner; detta ÄR tvärtom vad vänskap består i: att umgås med varandra under längre tid.

Nu leder dessa beteenden också till cirklar, onda och goda. Och till strukturer. Och det går som vanligt aldrig att säga vad som är orsak och vad som är verkan. Glada människor, fler vänner, gladare. Eller: bittra människor, färre vänner, bittrare. En del människor vänjs vid att vara i centrum, lär sig ta för givet att alla är intresserade av vad de har att säga - och blir därigenom mer kompetenta just på att ta plats. Och andra vänjs vid tystnad, lär sig ta för givet att ingen är intresserad av vad de har att säga - och uppfyller därigenom sina egna farhågor. En enorm social hierarki upprättas; en hackordning, om man så vill. Alla vill vara på toppen. Kanske inte i den stora, breda sociala gemenskapen - för där lyckades man inte. Så de utstötta skapar sina egna gemeskaper, där de kan tävla med varandra, på jämnare villkor. Och när man sett hur detta fungerar - hur kan man få ro?

Det är ju inte så, att jag själv är oförmögen att vara glad, att jag inte vet hur man umgås och har roligt. Hur man är trevlig och "easy-going". Tvärtom. För den som bara umgåtts med mig (alltså inte läst mina ensamma ord) torde dessa mörka och bittra tankar verka väldigt främmande. På ytan, ansikte mot ansikte, är jag inte alls svår. Och så är det kanske med de flesta. Varför får jag då för mig att skapa denna alternativa yta? Varför uppvisar jag denna perversa fascination vid att göra mig själv så oattraktiv som möjligt?

Jag är less på spelet. Jag har förstått hur det fungerar. Men jag vill inte längre delta. Jag vill förstås inte förlora. Men jag vill inte heller vinna på andras bekostnad. Jag vill inte tryckas ned, men jag vill heller inte nedtrycka. Jag vill ha ett sammanhang där vi inte klättrar på varandra, där vissa måste vara den botten de "lyckade" ska höja sig över. Jag vill inte ha dessa förutsättningar som ram för min verklighet. Men kanske rör det sig i själva verket om grundläggande livsbetingelser. I så fall: vad säger det om mig?

Det finns inget så pinsamt som den lyckliga människan; kombinationen av att veta så lite, och samtidigt TRO sig veta så mycket. Det olyckliga människan har trots allt förstått EN sak: att något är fel. Sedan har kanske bägge lika fel i sina analyser av frågan "varför". Men den som utgår ifrån att något är fel har åtminstone möjligheten att hitta rätt. De som vandrar runt med en känsla av att livet är ungefär som det borde vara - dessa är de i sanning förlorade.

Problemet ligger i vår dubbelhet. Vi ÄR å ena sidan. Och vad vi är, det är en samling viljor och drifter. Å andra sidan betraktar vi, och begreppsliggör, världen. Hela det vi kallar vår medvetenhet, det som utmärker oss bland andra djur, rör sig inom denna tänkandets sfär. Men vi uppfattar det inte så. Vi förstår över huvud taget inte att vi arbetar inom ett ramverk. Vi tror att vi på riktigt uppfattar världen, och att vi sedan kan lägga samman ett och ett och komma fram till sanningar om världen. Ingen sätter sig in i det rigorösa arbete som krävs för att förstå denna för oss mest grundläggande aktivitet - tänkandet. För dem som gör, faller allting samman. Det är talande att människorna tror filosofen vara en dogmatiker, en besserwisser, en förståsigpåare. Att de tror att filosofen tror sig sitta inne med "sanningen". För ingen är i själva verket så skeptisk inför sin egen förmåga och sina egna föreställningar om världen som filosofen. Och ingen är i själva verket så dogmatisk och förnuftsvidrigt befäst i sin egen föreställning som dessa "normala, sunda människor". Och precis sådan kommer verkligheten, människans verklighet, att visa sig om vi synar den: paradoxer och motsägelser staplade på varann.

Människan är ett djur, som hålls fängslad i människans bur. Vi beundrar oss själva i en spegel. Men vad vi tror vara en spegel, är enbart en tavla vi själva målat. Och vad vi tror vara oss själva... är enbart vår fantasi om vad vi vill vara. Vår vilja spelar så ständigt vårt förnuft ett spratt. Vår vilja bryr sig inte ett dugg om "sanning", om "rätt" eller "fel", "godhet" eller "ondska". Allt det där ligger inom tänkandet, inom vårt medvetandes sfär. Vår vilja har ett enda mål, och det är att tillfredsställas. Oavsett - vad som helst. Förnuftet kan bara sätta vissa gränser, kan säga "detta kräver jag för en god natts sömn". Och Viljan kommer att framställa den drog vi krävde. Genom interna förhandlingar väljer vi våra lögner.

Det är slående att människan studerat sina artfränder så mycket, och ändå tycks oförmögen att se det mest uppenbara. Med spelad fascination försöker vi ännu upphöja oss själva; vi säger " se, så lika de är OSS", just eftersom det är underförstått att vi i grunden är totalt olika. Vad vi i själva verket borde se är inte en fråga om likhet eller olikhet, utan om identitet. De är inte lika oss. Vi är identiska med dem. Detta är VAD VI ÄR. En samling apor, en social struktur, en strävan efter status och självhävdelse, ett spel där vissa klarar sig bättre och andra sämre. Visst kan man säga att vi är mer sofistikerade. Men det är ju just poängen: sofistikering innebär ingen väsensskillnad. Mer sofistikerat beteende är bara - mer sofistikerat. Kärnan är samma djuriska socialitet. Är den apa som åtnjuter större respekt närmare sanningen? Agerar den (socialt) starkare apan med rätten på sin sida? Att applicera våra moraliska och logiska begrepp på deras värld ger meningslösa frågor. Insikten vi här borde drabbas av är förstås att detsamma gäller vår egen värld, då den fungerar enligt PRECIS SAMMA devis. I djurens värld, liksom i vår, finns för varje situation bara ett utfall: det som faktiskt sker. Det som är, det är för att de med makt valt att det ska vara. Det är allt.

Grisens, apans, människans värld... de är en och samma. Ändå trodde jag faktiskt, och fortsätter tro, att jag är här för något annat. Att jag inte är här för att spela samma hopplösa spel. Att det på riktigt fanns en annan möjlighet; en riktig värld, med riktiga människor. Livets illusion, och ärlighetens, har brustit. Jag förstår till slut att människan inte är vad jag önskade att hon var. Men drömmen finns kvar. Det är här man enligt spelets regler ska anpassa sina drömmar till vad världen kan infria (egentligen: till vad man kan förmå lura sig själv till, utifrån hur världen ser ut). Har man förstått vad detta "att nöja sig med mindre" faktiskt innebär så kan man dock aldrig faktiskt nöja sig med mindre. Denna värld är livlös. Just därför, detta till trots, så måste drömmen om något radikalt annorlunda fortsätta leva.

"Livet är ett skådespel". Det är lätt att säga som plattityd. Men att verkligen se världen i detta ljus blir fasansfullt. Vi vill så gärna tillerkänna vår värld och vårt släkte en viss dignitet. Vi vill tro att människan, trots allt det onda, på det stora hela är god. Att vi, fastän vi gör många fel, åtminstone ibland också gör rätt. Att det bland allt värdelöst skräp finns pärlor av sannaste värde att finna. Vi kan ta att stora delar av våra liv går till spillo så länge vi tänker att vi ändå ibland har dessa upplevelser, dessa stunder då vi "förstår vad livet går ut på". Vi vill känna oss som riktiga, genuina, oförfalskade individer. Åtminstone ibland. Att vi sedan i en mängd olika situationer spelar en mängd olika roller, det är bara del i hur livet fungerar. Vi förstår inte kopplingen mellan roll och aktör, förstår inte hur ansiktet växer samman med masken. Vi kan i detta avseende inte ens skilja sant ifrån falskt - för det finns inga tillgängliga kriterium för vad som skulle skilja det ena från det andra. Poängen med masken är ju att, i varje avseende, se ut precis som ett ansikte. Som del i illusionskapandets konst är detta också ett hantverk vi perfekterat. Men problemet sträcker sig längre än så. För även om vi går med på allt detta, så förutsätter vi fortfarande att det till en början funnits något reellt att efterlikna. Det fasansulla ligger i att inse, att varje gång vi trodde att vi såg ett ansikte - så tog vi miste. Ansiktet ÄR en mask. Det finns ingen personlighet som inte är spelad.

Människan vill mest av allt känna sig bekväm. Känna sig ingå i och tillhöra en begriplig men intressant händelseutvekling, där man själv utgör en relevant del. Detta innebär att se en möjlig roll, och att gå in i den. Finna sig i den. Bli ETT med den. De vi mest av allt ämnar att förvilla, det är oss själva. Och i den mån vi förmår tro på vår egen uppvisning, i den mån vi börjar tänka "ja, så här är jag verkligen", så har vi också lyckats i vårt värv. Och när man väl är där, då framstår allt detta prat som rent nonsens. Då sitter man fruktansvärt säkert. Förändring kommer inte att komma ifrån en själv, eller ifrån någon annan i den kontrollerade uppsättning man befinner sig i. Det krävs något verkligt extraordinärt för att rubba på en bekväm människa. Och även när det kränger till så finns andra att hålla i. Och även om man slås till marken så kan man "resa sig igen". Som mest så omvandlas vi ändå bara. Från en person, till en annan. Men en rörelse mot något mer autentiskt? Det kan vi inte ens föreställa oss. Eller, vi kan mycket väl föreställa oss det. Det är bara det, att vi kommer att ha så oerhört fel.

Det vi tror är människorna omkring oss, det är i själva verket deras fasader. De människor vi tror oss ha meningsfulla relationer till, våra "vänner" och "älskade", är inte alls människor, utan ytor. Vad människan är, ligger dolt under denna yta. Och det är inte något vackert. Tvärtom: monstruöst. I varje människa finns en mörk massa av råa, egoistiska drifter. Allt vi tror om oss själva och och vår omgivning, det gör vi för att stå ut. Vi uppfinner "människan", för att undfly "odjuret". Även detta, att "människan är ett djur", är något vi kan säga, något vi kan tro oss förstå. Men som vi verkligen INTE förstår. Helt enkelt för att vi inte VILL förstå. Vi flyr undan det djuriska, in på den mänskliga maskeraden. Vi är ulvar - i människokläder.

Det är komiskt för mig, att människorna inte tycks förstå hur genomskinliga de är. Hur synligt det är att allt de gör bara är del i en strid om makten i flocken. Hur varje drag syftar antingen till att stärka den egna positionen, eller till att underminera någon annan - det går ju ofta på ett ut. Det är komiskt, tills jag förstår att de INTE SJÄLVA FÖRSTÅR. Då blir det tragiskt, och skrämmande. Människorna lever i sin konstlade överbyggnad, de tror på sina präktiga luftslott, medan det verkliga livet flyter på nedanför deras synfält. Det fasansulla är inte att de kunde hugga mig i strupen om det föll dem in, om det passade deras syften - utan att de i en sådan situation skulle intala sig att de på något sätt gjorde det av godhet.

Varje mänsklig relation är en kamp om makt. Varje människa är ett knippe desperata rädslor, vilka övervinns endast genom känslan av kontroll. Vi vill synas, vi vill höras, vi vill hävda oss själva. Det är allt. Vi vill att andra ska se oss som unika och oersättliga individer, så att vi själva kan se detsamma. Det är allt. Vi använder oss sedan av de medel som står till vårt förfogande. Vinner vi gehör genom att vara hårda, antagonistiska och kompromisslösa, så kör vi på det. Lyckas vi bättre genom att vara ödmuka, lyssnande och diplomatiska, så kör vi på det. Vi bryr oss inte ett dugg om VAD vi är, så länge det är något som fungerar. Vår använding av en "personlighet" är i grunden rent funktionell. Men för att det ska fungera måste vi förstås omedvetandegöra oss om detta; skådespelaren som är för medveten i sin aktivitet förstör magin.

Denne värdelösa skådespelare kunde vi kalla "filosof". Denne värdelösa skådespelare förmår inte förställa sig, och kan därför aldrig passa in i de mänskliga sammanhangen, vilka bygger just på förställandets konst. Det finns förstås också konstlad filosofi - en strategi i mängden. Men riktig filosofi förstör varje sammanhang den släpps in i. Filosofen är festförstöraren. Det stod på inbjudan att det var maskerad. Ändå (eller kanske: just därför) dyker filosofen upp - som sig själv.

Vilket enormt skämt skulle inte mänskligheten visa sig vara, om man synade den i fogarna? Vilken fruktansvärt sönderslitande motsägelsefullthet skulle inte de, vilka i sanning skådade människan, få erfara?

Vi föds in i en värld, vi tar efter den. Allt det vi redan skapat tar vi efter; annars skulle vi inte växa upp och bli riktigt mänskliga. Det ligger i vårt begrepp om en gemensam mänsklighet att vi alla ska hålla oss med samma självklarheter. Och så blir det, fantastiskt nog, också. Allt vad vi diskuterar, allt vad vi upplever vara betydelsebärande skillnader i våra tyckanden och tänkanden... allt detta är småpotatis. Vi kan reflektera, resonera och diskutera omkring dessa ting just EFTERSOM de är så små. Den naturliga människan rör sig i en värld av träd, stenar, bilar, hundar. Och den större värld dessa ting är del utav, makro och mikrokosmos, den kan vi inte ens ifrågasätta - för vi kan aldrig SE den på det sätt vi ser de naturliga tingen. Vi upplever inte det fantastiskt surrealistiska i att kastas runt på en kolossal sten i ett oändligt mörker. Vi är för det mesta helt och hållet omedvetna om vad som försiggår inuti vår kropp; vi känner inte allt det intrikata arbete det tar att få våra hjärtan att slå och våra lungor att andas. Ändå tycker vi att vi förstår oss på vår värld. Vi har inga problem med att göra den begriplig. Vi bör här tala om en "människans värld" - och detta är bara en delmängd av vad vi kan uppleva. Och detta är vidare bara en delmängd av den totala verkligheten. En förenkling av en förenkling. Hur förvanskad är inte detta vi kallar "verklighet"?

Det förhåller sig på samma sätt med vårat inre universum som med vårat yttre. Vi har en upplevelsevärld av ting, i detta fall tankar, känslor, åsikter, trosföreställningar, motivationer. Och vi uppfattar dessa som i viss mån enkla och självklara. Men även här rör vi oss i vår vardag bara på EN nivå - detta är just enkelheten. Vi går runt med en känsla av att förstå våra egna, och andras, göranden och tyckanden. Vi tror att vi vet med oss vår egen motivation i en fråga. Ja, är det inte oerhört enkelt? Det är ju bara att vända blicken inåt, och skåda! Självinsikt kan vara ett problem, man kan ha bättre eller sämre. Men ett sådant uttalanden är återigen tillbaka på vår bekväma nivå av små och hanterbara ting. Poängen är att de begrepp med vilka vi beskriver oss själva är vaga, förenklade, kanske helt och håller meningslösa - annat än på självklarhetens nivå. Själv förstår jag inte längre hur jag skulle applicera ett begrepp som "självinsikt". Det skulle inte kännas rätt att säga att jag har dålig självinsikt; jag vet vad en sådan bild visar för slags människa, och det är inte jag. Men det framstår samtidigt skrattretande för mig att attribuera mig själv med "god självinsikt". För jag vet på samma sätt vilken slags människa man då föreställer sig, och det är i sanning inte heller jag. Lämnar man självhjälpslitteraturen och vardagspsykologin så fyller begreppet inte längre någon funktion. Hade Sokrates god självinsikt? Eller Nietzsche? Det går knappt att tänka sig mer meningslösa frågor. Men det farliga är hur mycket de GER SKEN av att vara meningsfulla, till skillnad från sådant som redan på ytan känns igen som nonsens.

När vi börjar ifrågasätta våra mänskliga motivationer, då blir det riktigt obehagligt. För alltsammans bara faller sönder framför våra ögon. Allt det vi tror oss göra, de meningsulla relationer vi ser oss ingå i, de projekt vi ser oss engagerade i. De människor vi tror oss älska. Ingenting är längre vad det en gång såg ut att vara. I botten ligger helt andra anledningar till att vi gör det vi gör. Och att mot detta reagera med att "men JAG vet i alla fall vad jag känner" är att helt och hållet missa poängen. Det är JUST DETTA SJÄLVKLARA som är problemet. Detta är förstås lika lönlöst att påpeka - för självklarheten skyddar sig själv in i det sista. Alltså: ingen kommer självmant att låta sin värld rasa samman. Ingen kan således välja att bli filosof. Det är tvärtom något som "bara händer", en plats dit en viss typ av villovägar leder. Det var aldrig någons avsikt att förvilla sig ut ur grottan; de kunde hur som helst omöjligt veta vad de letade efter. Men när de väl hade snubblat ut i verkligheten fanns ingen återvändo. Ingen av dem valde den filosofiska synen. Ingen av dem hade valet att göra det ogjort. För den som föredrar andra referenser: det finns inget blått piller.

Vad man än är osäker på här i världen, så finns den mänskliga gemenskapen där att falla tillbaka på. "Andra människor" är det kitt med vilket vi förmår hålla samman. Just därför blir filosofen en så oförståelig karaktär. För filosofen är, och måste vara, utstött. Filosofen kan inte, och får inte, känna sig delaktig i "människans värld" - för det är ju denna som ska ifrågasättas. Hur förmår då filosofen leva? Ja, hur förmår någon över huvud taget leva? Det finns inga svar, annat än på enkelhetens och självklarhetens nivå. Filosofen är den som vet att hen inte vet. Och denna insedda okunskap är förödande för människans värld.

Kanske är det för väl att människan inte förstår sin situation. För om hon en gång vaknade, om hennes psykosliknande tillstånd en gång löstes upp och hennes medvetande därmed klarnade - skulle hon stå ut med att förstå vad hon gjort? Att vi med tid blir allt sämre på att ta till oss nya perspektiv blir i detta ljus fullt förståeligt. Det är inte så att våra hjärnor blir gamla och slöa, och därmed mindre receptiva. Det är inte så att vi bara "utan vidare" blir konservativa med åldern, som någon slags naturlag. Utan: med ökad ålder står mer och mer på spel. Att tidigt i sitt liv erkänna att man har fel är inte något dräpande slag mot ens existens; man har ju hela livet kvar att leva i sin nya insikt. Med merparten av livet bakom sig är situationen annorlunda. Att då öppna sig för något annat, att då ställa sig kritiskt till det sätt man levat på... det måste vara svårt att ens se meningen med det.  Man skulle måsta erkänna att hela det liv man levat inte tillvaratagits till fullo, att man missat väsentliga poänger. Att man haft fel. Och man har inte längre själv någon nytta av denna insikt, för man kan inte själv forma något nytt. Att vi sluter oss allt mer i och med vår ålder är en psykologisk mekanism, skapad för att lindra det existentiella kvalets tyngd.

Problemet är att vi alla blivit så gamla, i så ung ålder. Inte ens när vi fortfarande har livet framför oss förmår vi förändras. Vi är så fruktansvärt existentiellt livrädda. Ja, rädslan för livet är antagligen vår mest grundläggande drivkraft - i allt. Och hela vår energi går därför åt till att bygga och hålla uppe en tillvaro av konstlad trygghet. Vi älskar struktur. Vi älskar ordning. Vi älskar kunskapen, det som gör världen begriplig och förutsägbar. Eller: vi älskar åtminstone KÄNSLAN av alla dessa saker. För i slutändan är vi helt och hållet villiga att ge upp det verkliga, om vi bara får leva i den trygga känslan. Så länge vi kan lura oss själva med en viss finess, så länge vi inte gör det för tydligt. Drömmens garn måste hanteras varsamt för att inte brista. Men människan har med tiden blivit den skickligaste hantverkaren. Våra händer vet vad de ska göra. Det är som med att gå eller andas - vi kan inte föreställa oss hur vi kunde misslyckas.

Själv är jag något av ett monster, i mänsklig skepnad. För detta mest grundläggande är för mig helt oförståeligt. Jag förstår inte hur alla dessa människor över huvud taget förmår LEVA. Jag förstår inte vad som får dem att stiga upp på morgonen, vad som gör dem förmögna att välja en vardag, och vad som sedan håller dem uppe genom tidens gång. Jag förstår poängen, vet själv hur man gör. Kan tillfälligt få min tid att gå utan att fråga "varför". Men konstant? Och genom hela livet? Jag är för ärlig. Inte så att jag är oförmögen att bedra mig själv. Men tydligen har jag extremt höga krav på den illusion jag ska förlora mig åt. Ingenting duger. Konsten är ett skämt. Vetenskapen är ett skämt. Politiken är ett skämt. Mänskliga relationer är det största skämtet av alla; ur-skämtet, det skämt som alla andra skämt härstammar ifrån.

Finns det då inget kvar? Finns inget för människan att göra? Är verkligheten helt och hållet tom på innehåll? Jag är, trots allt, inte någon tvättäkta pessimist. För jag tror på en annan möjlighet. Denna värld är illusorisk, ja. Denna värld finner vi inget verkligt värde i. Men vi kunde skapa något annat. Om människan ville, så kunde hon skapa något verkligt - sådan är vår gudomliga makt! Det kräver dock att vi vill, något vi gång på gång motbevisar. Och det kräver framförallt att vi är beredda att överge alla våra illusioner. Vad är den verkliga världen? Hur ska vi klara oss utan våra livslögner? Svaret på dessa frågor kan inte ges, då det ligger bortom vår förståelsehorisont. Från den punkt där vi nu befinner oss verkar frånvaron av illusionen innebära total tomhet, varför vi spjärnar emot allt vad vi kan. Men: om vi hamnade i denna tomhet så skulle något annat ta illusionens plats. Något vi nu inte ens kan föreställa oss.

Om denna vision nu på samma sätt som allt annat är en illusion? Ja då får vi överge även den. Men det kräver att vi först hamnat i en position där den är MÖJLIG att kritisera, vilket änu inte är fallet. Den är på så så vis den enda illusion jag ännu inte kunnat genomskåda. Den enda illusion som duger.

Det är något uppåt väggarna fel. Inte bara med "världen", i betydelsen "människor i allmänhet". Nej, det är något fel på oss, i grund. Systemfel. Det är inte bara outhärdligt att vara BLAND människorna, det är outhärdligt att själv VARA av detta usla släkte. En riktig människa skulle inte acceptera denna skuggtillvaro. En riktig människa skulle stiga fram, och styra upp. Och världen, alla vi bedrövliga lerfigurer, skulle inte kunna göra något annat än att omformas. Vi skulle gå under. Detta är också den enda lösningen; allt vad vi känner måste gå under. För detta krävs en riktig människa. Bara en enda. För mot den riktiga människan vore hela världen chanslös. Ja, i jämförelse med oss framstår denna riktiga människa som något närmare det gudomliga. Och vi; vi är långt ifrån gudar.

Inte bara varje enskild människa lever ett helt och hållet förfalskat liv, utan även varje mänsklig gruppering. Varje mänsklig projekt är ett skämt, än mer de som de allra flesta tar på största allvar. Det finns genuina mänskliga problem, och det finns förvisso människor som förmår lindra dessa. Men vad en människa gör, och vad en människa tror sig göra, det är helt skilda saker. Varje kamp ser bara så långt. Och i det att ingen förmår formulera och leva något riktigt omvälvande, så kan heller inte världen omvälvas. Din kamp kanske lyckas, till slut, och kanske var det också ett framsteg. Men under den tid du arbetade på din del av verkligheten har alla andra delar rasat samman, vilket du aldrig förstår, för du ser bara så långt. Och även om man förmådde fördela ansvaret, så att varje del av bygget hade sin arbetare, så skulle slutresultatet bli skevt och vint och oproportionerligt - för ingen har överblick.

Ingen människa har överblick över vad hon själv är. Ingen människa KAN ha överblick. Det mänskliga intellektet är, rent fysiologiskt, för klent, och vår tid för kort. Vi är dömda att famla runt i detta mörker, att låtsas som att vi förstår, att inbilla oss att vi finner saker och ting meningsfulla. Den enda storhet vi kan finna, det är den inbillade. Just därför är drömmen, illusionen, så central för oss: för vi måste se storhet i livet. Att inse sin litenhet, sin otillräcklighet, sin uselhet, som människa - det är det outhärdliga. Jag ville vara något annat, jag hade någon gång bestämt att jag skulle bli, eller till och med redan VAR, något annat. Jag ansätts nu av hela världens meningslöshet, och dess tyngd. Att ge upp och att stå emot är bägge omöjligheter.

Jag förstår inte längre vad som förväntas av mig. Allt? Eller inget? Jag har tänkt att det är mig det hänger på. För om inte - vad gör jag då här? Äta, sova, knulla, dö? Jag förstår inte. Jag förstår inte hur människorna förmår leva dessa liv i miniatyr. Hur nöjer man sig i sin litenhet? Antagligen har man helt enkelt annat för ögonen. Det naturligt mänskliga livet är ett av ständiga projekt, engagemang och sammanhang. I detta kommer aldrig något större narrativ i fråga. Och döden, och med den livet, framstår heller aldrig som något problem; framstår faktiskt inte överhuvudtaget. "Ja, jag kan väl också tänka på sådana där saker ibland. När jag ska sova så kan det ibland komma såna malande tankar. Men jag somnar till slut ändå." Om man väntar, så tystnar rösten förr eller senare. Om man sluter ögonen, så glömmer man till slut hur världen såg ut.

Problemet är att jag är för usel för allt jag föresätter mig. För jag är, hur lite jag än vill acceptera det, också människa. Det finns absolut ingenting av värde som jag kan företa mig i denna värld, detta är vad jag måste finna mig i. Och sedan ska vi alla vidare. Hur står man ut med denna kolossala litenhet? Hur överlever man? Hur behåller jag den lilla gnutta gudomlig mänsklighet som jag en gång upptäckt? Jag förmår inte ens skapa längre. Orden kommer inte längre till mig, musiken har tonat ut och dött. Jag lyssnar efter min musa - förgäves. Allt är tyst, allt ska förbli tyst. Tills det en dag blir ännu tystare.

Vad de flesta skulle inse i min situation, det är att de inte längre har något att säga. Det är egentligen det enda jag har kvar att göra: att själv tystna. Och det är min egen lilla revolt att låta bli. Jag talar, om så bara för att fylla tomrummet. Men det finns inte längre någon vision, ingen mening i mina ord. De är stumma. Framförallt har de tappat den skönhet de en gång kunde uppvisa. Blivit gamla, trötta och fula. Stirrar med tom blick. Själv bryr jag mig inte längre; de får vara vad de är. De är ju åtminstone.

Den nedslående insikten: de upplevelser jag värdesätter allra högst förblir evigt inneslutna i mig själv. Ett oöverbryggligt avstånd föreligger, och jag minns inte längre hur saker och ting kommit att bli som det nu är. Som människor kan glida ifrån varandra, genom små små förflyttningar, dag för dag; vi lägger märke till det först när det redan är alldeles för långt gånget. Men detta gäller den mer övergripande relationen: den mellan mig och världen. Det har kanske alltid funnits en spricka, ja, kanske finns det alltid en spricka för den som letar. Hur gärna hade jag inte velat behålla det så! Som en liten gnagande detalj, ett ständigt orosmoment, en hosta som aldrig tycks ge sig. Men sprickan växte sig större - för stor för sitt ramverk. Den blev en klyfta. Ett avgrundsdjupt stup. Och smal och skranglig vajar den där, spången. Vägen över till den andra sidan. Kan jag beträda den, utan att den ger vika? Vad skulle ge mig skäl att ens försöka?

Jag sitter här med min skatt av drömmar. Värderar dem alla oändligt, skulle aldrig byta. Blir kanske lite sjuklig, är kanske lite gollumskt fäst vid dem. Men de är ju också det enda jag har. Samtidigt är min dyrbaraste dröm denna: att kunna dela. Att kunna hålla upp något av värde, och i de andras blickar se - min egen. Inte bara att få bekräftat "något" vackert, utan "just detta" vackra, det som JAG ser. Kanske ett sjukligt begär, eller kanske bara rent mänskligt. Likväl tar sig min upplevelse ingenstans. Den förblir inlåst, och utgör på samma gång själv låset. Hur kunde jag ens visa DETTA för er? Jag håller upp mina händer, men ser ni något däri? Om också låset sitter på insidan - vad hjälpte det om någon hade en nyckel?

Det enda jag gör, det enda jag kan göra, är att artikulera. Men med artikulering följer förfalskning. Orden är inget annat än en bild, inget annat än ett mörkt och grumligt glas för verkligehten att söka framträda genom. Men verkligheten är alltid större. Att stå inför bilden av ett stup ger inte samma känsla som att stå inför det faktiska stupet. Och man kan aldrig ta ett stilleben i sina händer. Även om man lyckades med det man föresatte sig så är man, som bäst, bara halvvägs. Vad som utgör den andra halvan - det är precis vad som ligger bortom min horisont.

Till sist: även om mina mest feberstinna drömmar besannades, även om allt gick i lås... vad tjänade det till? När vi väl etablerat en förståelse - finns något annat att göra än att nicka i samförstånd? Vore detta verkligen förverkligandet av drömmen, eller tvärtom dess upphävande? Kanske ligger det i varje dröm en längtan att väckas, i varje liv en vilja att dö. Kanske är jag bara fast, just i detta steg. Jag förmår inte röra mig. Men jag måste framåt. Jag måste ge mig ut på spången, den måste ge vika under mina fötter, och jag måste störta mot min död. Det naturligt mänskliga är att detta hanteras i takt med att det sker, men detta är mig inte tillgängligt; jag gjorde mig själv oduglig att leva naturligt i och med att jag lyfte blicken från mina fötter, och istället skådade framåt. Att dö, att falla i bitar, att få sina drömmar realiserade bara för att förstå hur obetydliga de är... allt detta går an. Allt detta överlevs. Det är först i och med VETSKAPEN om dessa förestående öden som livet blir omöjligt. Låt ske vad som måste ske. Låt mig bara slippa se det i förväg.

Jag vill säga: hit, men inte längre. Men vem försöker jag lura? Detta är vad jag skapat mig till, och detta är det liv jag får leva. Visst sker förändring, visst kan jag i det långa loppet bli annorlunda. Och kanske hinner också jag känna en stund av klarhet, ett andetag utan krämpor. Kanske hinner också jag bli frisk - åtminstone till min dödsdag. Men denna förhoppning är bara ytterligare en dröm. Jag blandar samman gift och medicin, har två olika kärl fyllda med samma vätska. I mitt druckna tillstånd börjar jag tvivla: finns det verkligen något annat än DET HÄR? Det finns andra drömmar att drömma, men finns det en verklighet att vakna till? Hur ser den ut? Hur får vi veta? Hur får en fråga någonsin ett svar?

I slutändan förblir varje fråga obesvarad. Och mina upplevelser går alla förlorade i tiden, "likt tårar i regn". Människan drömmer, hon drömmer en dröm om ett liv hon aldrig kan leva - just därigenom blir drömmen evig. Livet: det aldrig infriade löfte. Människan: den obotlige drömmaren.